Och jag spanar... och spanar...

 Titta här... och titta där... titta hit och titta dit... Vad är på gång?

 Favoritstället för att sitta och kolla reviret... och lukta på våren.

 Jag ser dig!

 Måste kolla lite... bara!

Vid minsta misstanke om kommande strömavbrott...

blir det så här.

Jag är helt allergisk mot strömavbrott. Allergisk är ett bra ord, det har jag lärt av Matte. Det betyder att jag inte tål att strömmen går till någon annan och inte är hos oss och lyser upp natten. Matte och Husse säger att det är EON som har strömmen... jag tycker att den där EON ska ta och se till att strömmen stannar hos oss... så jag slipper bli så rädd. De kan stoppa Dagmar- och Berit-blåset! Och allt annat blås också.

26 december 2011 - kom Dagmar!

Min morsa berättar:

Vilken morgon och vilken dag.
Det stora dånande blåset drabbade ju vårt avlånga land. För andra gången på kort tid.

Fem i morse blev det kolsvart och dödstyst inne.

Hade vaknat strax innan av att det lät som om tåget skulle gå genom huset. Eller som att huset var tåget och var på väg någon annanstans.

Så hör jag riktigt tunga trevande steg i trappan, mellan våningarna. Laika Siberia likaså. Hon ligger i vår säng, kliver morrande upp. Här ska den som kommer upp från undervåningen tas. Hårt!

Hon fattar inte att det är Nicke Kolja som navigerar sig upp i mörkret... sakta. Från soffan i bion... över golvet, upp i trappan. I ett kompakt svart mörker.

Det är bara så att Laika Siberia ska mota bort det som kommer. Morskt. Och så bryter det stora kriget ut. Brak smäll pang krasch...

Och dödstyst.

Jag hade som tur var en stark batteridriven lampa i sovrumsfönstret. Vis av mörkret vid förra blåset. Rusar upp och får tag i lampan. Tänder den. Rusar ut i hallen. Var faen är hundarna?

Hittar Nicke Kolja... förvirrad uppe i hallen bredvid gallren vid soffan. Så lång hade han klarat att navigera sig fram i mörkret. Går runt överallt uppe. Ingen Laika Siberia. Ingen grind omkullriven. Däremot står grinden till köket nästan helt öppen. Vem gjorde det? Den ska alltid vara stängd!

Vänder om igen mot sovrummet och tror att hon rusat till Lasse som stannade kvar i sängen när det stora oväsendet bröt ut.

Nä. Ingen Laika Siberia. Går mot de andra sovrummen uppe... där är hon.

Står på tå inne i syrummet. Verkligen på tå! Chockad och förvirrad. Av någon anledning blev det nog för mycket att vara morsk och jaga bort det hon trodde skulle jagas bort. Och i mörkret hittade hon inte tillbaks till sovrummet utan rusade med ett jättebrak rakt in i kompostgallergrinden i syrummet.

Räddar Laika Siberia till rätt rum och lotsar även in Nicke Kolja dit. Sedan ligger Laika Siberia uppepå mig och är rädd. Efter ett tag kan hon krypa ner mellan mig och Lasse. Nicke går runt och muttrar och säger att det är för mörkt och att det låter för mycket. Han gillar inte kolsvart mörker och blåstens ljud. Sånt måste han protestera mot.

Det var Dagmar det!

Och strömmen kom tillbaks på eftermiddagen. Äntligen riktigt kaffe och något att stoppa i magen.

Kristaller och stenar...

säger min Husse och Matte att de har. Visar fina stenar i olika färger.

Jag trodde att jag skulle få dem. Istället la Husse dem i örngottet och lade sig på hela alltet. Men... de var ju mina. Jag såg det på färgerna!

Hela natten låg Husse och tryckte på stenarna. Lämnade inte kudden för fem minuter ens. I morse klev Husse äntligen upp. Så...

då letade jag bland kuddarna. Efter mina stenar.

Tror ni inte på sjutton, Husse hade hunnit sno undan stenarna. Hittade inte någon.

Men jag vet var han gömmer dem. Sängbordslådan! En dag när han glömmer att stänga den ordentligt ska jag sticka ned lillklon i lådöppningen och ta alla mina fina stenar. Absolut!

Det här med toarullar!

Jag måste protestera!

Det var Husse som drullade till att jag fick en toarulle. Han glömmer ibland att jag tar allt som är löst och tror att det är till mig. Jag är också bra på att gömma det jag hittar... till ingen ser att jag snott det. Något kul ska man väl få ha!

I alla fall hade jag pyntat huset med toapapperslängder. Inget annat. Julpynt! Det är ju så ni människor gör. Jag hjälpte bara till.

Otack är världens lön!

Jag protesterar!

Dasspapper är användbart

I går när Matte och Husse var på Qi gong... hittade jag en toarulle. Full med papper. Men bara full med papper en liten stund.

Överallt kan man lägga ut toapapper. I sängen. På golvet. På ännu fler golv. Och innerhylsan kan man faktiskt äta upp.

Jodå, jag har testat.

Hundliv

Efter att ha kommit till detta liv i Dalarna och sedan utvisats till Norrland...

tyckte jag att det kan nog vara dags att lära mig att meditera. Matte har skrivit om det tidigare. Nu hittade hon denna bild på mediterande hund... eftersom jag själv vägrar att vara med på bild när jag sitter så.

Matte och Husse håller på att meditera titt som tätt... det gör jag med. Ni skulle bara veta vilka resor jag gör och vilka jag träffar... i min meditation. Jädrar anåda! Det är något att vara avundsjuk på. Minsann.

Prova själva!

Trevlig första advent!

Just det...

trevlig första advent, önskar jag er.

Och här står mina "pojkar" - mina nya leksaker. Fast Matte är inte överens med mig om det är mina eller hennes "pojkar". Men ni ska veta att om jag får chansen, så tar jag den... eller dem.

Men så kan jag ju inte säga... högt.

Så jag säger igen - trevlig första advent!

Har lärt mig att meditera!

Min Matte och Husse säger att de mediterar.

Det ser ut som om de sover. En bra stund. Och jag får inte störa dem då. Ibland spelar de också riktigt änglalik musik. Då...

tippar jag omkull på sida. Stänger mina ögon. Andas sakta och lugnt. Och mediterar!

När Matte och Husse vaknar till liv igen tar det ännu en liten stund innan jag börjar röra på mig... måste ju tacka mina guider och änglar och allt som kommer och snackar med mig i meditationen. Och sen tycker min flock att jag är söt... som mediterar.

Min bror Nicke-Kolja mediterar inte. Han har inte ro i kroppen. Han tror att han ska vakta huset när Matte och Husse mediterar. Behövs inte. Där är fyllt med guider och änglar då. Och Leia!

På bilden mediterar jag... fast jag visste inte då vad det hette. Det har jag lärt mig nu senare. Hundmeditation. Sista skriket. Så jag mediterar. Varje dag. Och blir så vis!

Kolla vad jag fått...

eller inte fått!

Matte kom hem med dessa gubbar. De är mina, ropade jag bums och skulle sno dem ur Mattes händer. Men ack vad jag bedrog mig. De var inte mina. Inte en enda millimeter av dem var min. Sa Matte.

Och så ställde hon dem högt uppe på en hylla. Jäsingen! Och säger att de ska vara till jul. Vadå jul? Då snackar hon om en gran som stod bakom galler förra året. Tror inte jag minns den.

Hon säger också att jag i år inte får röra granen. Att jag är stor nog att låta den vara utan galler. Vadå?

Granar är väl för hundar... att leka med?!

Funderar på att Matte ska sitta bakom galler den tid som ni människor kallar jul. För oss är det vanlig tid. Och då behövs inga galler för granar. Och varför ska granar vara inne? Först trodde jag att det var något som min hundbror Nicke-Kolja skulle kissa på. Men han kissade inte på den. Inte en droppe. Konstigt. Han bara gick runt den och låtsades som att granen inte fanns.

Själv ville jag ha alla roliga grejor Matte och Husse hade hängt upp i granen. Men tror ni att jag fick smaka på dessa saker? Nä!

Nu har Matte sagt att gubbarna ska stå ute på trappan, vid ytterdörren. Hihi... jag ska nog ta dem jag. Fast det vet inte Matte...

än!

På bar gärning!

 Husse har så roliga saker... som jag måste testa. I vintras hittade jag en ficklampa. Den måste testas. Så jag kollade om den lyste. Det gjorde den. Hittade på-knappen bums. Kul. Jag provade att lysa lite överallt. Kul. Men mest kul var att ha den inne i munnen och stänga så gott det gick...

 och gå runt och lysa på allt i min väg... genom munnen.

Men avslöjad blev jag. Matte och Husse såg vad jag gjorde. Matte skyndade sig att ta bevisbilder. Sjutton också!

Här visar jag hur man gör med en ficklampa... men när Matte och Husse hittade mig så hade jag den helt inne i munnen och det lyste bara under nosen på mig.

Matte är för jädrig att avslöja mig när jag hittar på bus. Eller äter på något jag inte får äta. Undrar hur Matte är skapt egentligen? Har hon ögon överallt?

Omogen som ett vinteräpple

Jag är faktiskt stor nu. Hela ett och ett halvt år. Inte bara stor i kroppen.

Men...

den nedrans hunddoktorn tyckte att jag var barnslig och omogen. Barnslig och omogen?!

Vilken skymf. Jag som till och med har egen GPS. Det är banne mig inte barnsligt och omoget. Däremot lite löjligt att Matte och Husse heter "lastbil" på GPS:en... det är barnsligt och omoget. Jag skrattar ihjäl mig. Fast det är Husse som döpt mina människor fel.

Nä. Hunddoktorn är själv barnslig och omogen. Min Matte säger att sådana hundar som jag är omogna länge. Det är därför det fattas lite i huvudet på mig. Hon har hört andra säga samma sak. Att vi mognar mycket sent. Som bästa vinteräpplen... ungefär. Matte har också avslöjat mig som valpig och barnslig i mina lekar. Och så jämför hon mig med min syrra Leia...

som hon haft sedan hon var liten valp på sju och en halv vecka. Men Leia var ju smart ju. Tidigt. Själv är jag på väg att bli världens smartaste. Fast min väg är lite längre, säger Matte. Lite krokigare. Och lite tokigare.

Och så säger de att det barnsliga bland annat består av att jag fortfarande äter på allt jag ser... ska ha allt i munnen för att känna det. Ibland glömmer jag mig också... och kissar på golvet. Men inte ofta. Kan inte komma ihåg allt när det kör ihop sig. Det var visst också omoget.

Matte funderar när jag kommer att vara vuxen och mogen. Om fem år? Om tio år? Själv vet jag inte. Jag är fullt upptagen med att springa efter min svans...

Jag vill ha mat!

 Mycket människomat på stora fina fat!

Jag har varit till hunddoktorn igen. Slarvar med maten och kräks. Äter sådant jag inte ska äta. Sköter mig inte som en hund. Säger de. Så det blev en sväng till hunddoktorn.

Hon klämde och krånglade. Petade och bökade. Jag ville inte riktigt. Onödigt! Verkligen onödigt! Fast det är inget kul att må illa, det måste jag ju erkänna. Dock inte för veterinären. Hon behöver inte veta allt och känna överallt på mig. Så lite måste jag trixa och krångla. Men... de överlistade mig. Och till sist stack de mig i nacken också.

Som straff för att hunddoktorn petade överallt på mig så höll hon på att sticka sig själv först. För ska jag stickas i nacken så ska hon också stickas någonstans med en nål. Det kallas rättvisa. Och jag är för rättvisa.

Nu är det så att jag får inte äta vad jag vill. Fast jag vill.

Nä. Äta torra hundpluttar. Det ska jag. Urk och blä. Sådant kan inte en jakthund äta. Jag vill ha älgkött och potatis. Som de stora grabbarna. Sedan kan jag ta alla matrester som blir i hushållet. Fast så var det inte... sa hunddoktorn. Jag s k a äta torra hundpluttar. Och specialtorra hundpluttar vid jakt, plus något i en burk.

Den enda goda mat jag får ska vara... kokt. Mesig. För småvalpar. Det skulle inte bli något älgkött för mig... fast jag älskar det.

Känslig mage, stavas det. Ungefär som schäfermage. Fast jag är utan schäfern då. För jag är ju laika och jämte.

Så nu är det bara äcklig mat som serveras. För att jag kräks och får dålig mage. Bara äcklig mat.

Inget mer av människomat. Inget mer av papperstuggande. Inget mer skobitande. Inget mer ätande av plasthandskar. Inget mer ätande av kottar. Inget mer ätande av... Inget mer ätande av vad som helst som går att tugga och svälja. Inget mer... något.

Bara torr hundmat.

Så jag vägrar att äta... just nu.

Kan ni tänka er...

Mina människor har fina stora vräkiga fåtöljer och en ypperligt mjuk och stor soffa i sitt vardagsrum. Till detta har de stora mjuka gosiga kuddar.

Men kan ni tro att jag får vara där?

Nä!

Se det får jag inte!

Jo, en gång smet jag in och hoppade och skuttade i soffan. Lekte racerbil över både soffa och fåtöljer. Men det var en enda gång. Sedan blev det stopp. Tvärnit.

Ändå... är det precis lagom storlek på en fåtölj för att jag ska rymmas där. Utan att knö ihop mig. Men tror ni jag ens får prova en fåtölj? Nix. Där sitter de själva och vräker sig. Med fötterna uppe... sedan säger de att hundar inte får ha tassarna uppe. Att tassarna ska vara på golvet.

Jädrar anåda!

Inte ett enda hundhår för förekomma i vardagsrumsmöblerna. Säger de. Vad är det för fel på hundhår?

Ja, förutom i smörasken då...

Och ni skulle ha hört mig...

den dagen vi provade Mattes och Husses kompis Garmin på mig.

Först knatade vi runt mycket och det var så roligt. Till sist kom vi tillbaks där vi började... strax bredvid bilen. Jag och Nicke-Koljan fick krypa in i bilen bakom galler... fast jag var ganska trött så det var skönt att få vila i bilen...

men så fick människorna för sig...

att lämna oss i bilen och röra sig lite iväg från bilen...

det skulle de inte gjort...

jag vet att de kollade efter älg, så jag gapade. Högt och stort. Ståndskall. Jädrar i min lilla låda... de får inte ta älgarna själva. Jag kan. Och jag vill hjälpa till. Inte kan de springa själva och nosa upp älgar. Det fattar de väl.

Till och med Nicke-Kolja vräkte upp sin trut och hjälpte mig att ropa. Fast han ropade inte att de skulle låta mig nosa upp älgar... han ropade att de skulle komma tillbaka och inte lämna honom ensam i skogen. Tssss... han hade ju mig bredvid... Han fattar inte. Inte på riktigt.

Fast han har morsat på älg på en annan älgjakt. Då fanns inte jag påtänkt. Då var jag en själ som rusade runt i hundhimlen och funderade på att bli återfödd. Och så kom jag till min mamma Eyla och min pappa Igor... och till min nuvarande familj.

Men i alla fall... ni skulle ha hört min röst.

Att jag har röstresurser... det var min flock. Ända sedan första dagen har jag visat upp mina färdigheter. Jag är en äkta jakthund. Ingen fjolla som ska ligga på en kudde och mysa, och bäras i famnen. Fast vissa kallar mig...

fjollvarg.

Och visst är jag fjolligare än en varg... men kaxigare än vanliga hemmahundar.

Mattes outfit

Hundförarjacka Pinewood.

Sedan har Matte även gröna kläder... om hon skulle få för sig att inte ta mig med till skogen.

Men den dagen finns inte! Jag ska med. Jag gillar bössor, skog och matsäck. Jag gillar att skutta runt och nosa efter djur. Man blir så glad av det...

 Hundförarkeps Swedteam

Är det inte så att Matte även skulle haft en orange varm mössa? Tänk om jag vill jaga när det är kallt. Mattes öron har inget hår på sig så de fryser säkert av, mina håriga öron klarar sig. Galant.

Hundförarväst Swedteam

Mattes favoritgrej.

Den rymmer mycket hundgodis när vi ska ut. Och godis är gott.

Min nya outfit

Här om dagen fick jag en fin present av min Matte. En hundpejl, Garmin Astro 320 med halsbandet DC40.

Och en väst till det hela.

Måste ju gå anständigt klädd i skogen, lika som Matte och Husse. Och med det orangefärgade matchar jag min Matte som ska gå med mig, iklädd grön-orange kläder.

Min nya outfit.

Visst blir jag snyggare än snygg?!

Huligan, var det...

förr... nu är det mer... vanlig hund. Fast oerhört barnslig, eller kanske heter det valpig, och omogen.

Ja, jag är ju inte så gammal än... så monstertakterna sitter fortfarande i... dock inte alltid. Däremot blir jag så jädra sur på min hundbrorsa Nicke-Kolja när han busar med bollar.

Man får inte busa så som han gör. Man får inte försöka brottas med leksaker tillsammans med Matte eller Husse. Man får inte!

Då blir jag huligan igen. Eller häxan Surtant, som Matte kallade mig.

Man ska vara snäll och gosig mot sina människoflockmedlemmar. Pussa dem ständigt och jämt. Som jag gör. Och så ska man låta dem klia på magen. Jämt och ständigt. Finns alltid en anledning att bli kliad och klappad. Var sekund. Fast det fattar inte brorsan!

Han tror att man ska busa med bollar och kasta dem hit och dit... för att sedan tugga ihjäl dem. Så är det faktiskt inte!

Om något ska tuggas ihjäl så är det min uppgift! Nicke-Kolja är en larvig vallhund och ska inte tugga på annat än sin mat. Möjligen. Jag är den stora farliga jakthunden, Laika Siberia. Skogens drottning, det är jag det.

Bara så ni vet!

Vi kollade älgar!

I söndags fick Matte och Husse för sig att nu... banne mig... skulle en GPS provas. In med vovvar och saker i bilen och iväg till skogs.

Vi var tossiga, där bak i bilen. Såg ju att vi närmade oss en skog. Husse brottades med mig ett slag för att få på mig halsbandet. Jag var så ivrig och hal som en ål och stark och vild... så Husse fick lätt svett. Till sist var vi överens, Husse och jag... och iväg bar det.

Tjugo meter.

Trettiofem meter.

Tillbaka till Matte. "Visst är jag duktig, Matte?"

Tjugofem meter. Titta i ett dike. Kissa. Titta i ett annat dike. Bita på en gren. Det doftade ju inget av värde. Femtio meters runda, och fram på vägen igen... där Matte och Husse och Nicke travade i godan ro.

Provade lite längre turer också, en gång blev det nog lite läskigt... för Matte såg hur jag snurrade och snurrade och snurrade... och sprang mycket små turer fram och tillbaka... de hade gått ifrån mig när jag inte såg. Men jag bakspårade och hittade dem minsann!

En älglega hittade jag, och rullade ordentligt i. En till hittade jag. Måste testa den med. Fungerade bra att rulla där med. God parfym. Men älgarna hade gått någon annanstans. Jag nosade överallt. Jag tittade överallt. Jag sprang och sprang... men nej. Ingen älg.

När Matte och Husse och Nicke-Koljan hade hasat runt en bra stund gjorde vi kväll. Jag var lite trött... faktiskt. Fast det var så kul att jag hade kunnat springa lite till.

Det visade sig att jag hade lubbat på i en mil och i en snitthastighet av sju km/timme.

Matte förstod att jag hade lubbat på bra... för ibland var jag som ett gulvitt streck bara efter backen och bakom träden. Sa hon.

Och nu vill jag ha en GPS... så jag vet var Matte är!

Lyssna, Matte snackar!

Min Matte håller på att lära sig snacka. Ja, med oss. Som med mig och brorsan Nicke-Kolja. Djurkommunikation heter det på människospråket. Om ni vill veta.

En dag satt hon och skrev hundnamn... som namnet på min hundliga syrra som nu bor i himlen... hon som heter Leia Skywalker...

Så undrade Matte vad jag egentligen heter. "Siberia, förstås..." sa jag. Matte tappade hakan. Sedan skrev hon Laika Siberia... precis som jag vill ha det. Klappat och klart.

Tur att man kan snacka med Matte. Fast mest snackar hon.

Bidrar till matförsörjningen...

I morse kom Laika in från otakade altanen, efter att de kollat läget och om världen fanns kvar. Hon lubbade till sängen i en faslig fart.Jag funderade väl lite på vad som gav henne den farten... men vet att allt hon gör går i en hiskelig fart.

Jag som hällt upp mat ropade på henne. Hon kommer masande så sakta med något i munnen, öronen bak på ryggen och huvudet sänkt.

I munnen har hon en död liten fågel!

Tack och lov lämnar hon från sig den snällt. Hon själv tyckte att hon hittat en skatt. Tyckte inte jag! Förpassade hundarna bakom galler och fågeln i en hundbajspåse och ut i soptunnan. Laika letade efter fågeln... sedan hon äntligen ätit hundmaten. Dock sparar matte inte döda småfåglar, så den var borta... vilket hon till slut fattade.

Var kommer alla döda fåglar från?

Min kära syster... Leia

har gått till Regnbågsbron... säger Matte.

Jag har letat efter henne. 

Matte säger att jag får äta ur hennes skålar på hennes plats... men jag vill inte. Och jag har letat efter henne. Då säger Matte att hon finns kvar, men inte syns... och att hon sitter i en ram uppe på höga skåpet och ser oss alla... och vakar över oss. Att vi kommer att träffas senare. 

Jag har letat efter henne!

R.I.P Leia

2001-04-04 - 2011-07-19

"Mera Matte"

Min Matte har kommit på något som är så här skönt... kolla bilden.

Hon lägger händerna på mig och så händer saker. Det är som en drog, jag blir beroende. Vill bara ha mer och mer. Kan hon inte hålla i mig för alltid?

Matte säger att det heter healing... det hon har i händerna. För jädra skönt i alla fall. Jag har förhandstjing på hennes händer före mina hundsyskon.

Nu gör Matte detta healing varje dag på mig. Husse hjälper också till och gör sådant. Och jag ler, njuter och blundar. Baxar mig tillrätta så att de ska nå överallt på mig. Sedan blir jag så trött. Sover så gott. Nästan så jag spinner som en katt...

En liten känslig flicka

Jag är en liten känslig flicka.

Matte säger "jaktmaskin" och "gaphals"... för jag älskar min egen röst och jagar det mesta jag ser. I värsta fall tar jag flugor. Det är jakt det med.

Men... jag är en känslig flicka. Får ofta ont i magen och mår illa. Kräks. Vill inte äta. Det piper och kniper i magen. Fast riktig magsjuka har jag inte haft. Än. Bara kräks och må illa. Och vara mammig.

Matte säger att om jag inte slutar med "må illa" så blir det doktorn.

Viktigt

Visst är det viktigt att veta min vikt?

Ja.

Då så... 24.7 kg. Och det var i lördags. 21/5-2011.

Men Matte glömde att mäta min mankhöjd. Om hon inte minns fel var det något på 60 cm...

Rast och vila

Det finns stunder då även jag måste vila. Ta rast.

Jag har ju precis löpt för andra gången. Klart man måste vila lite då. Jobbigt ska ni veta. Hormoner och sånt som rusar runt överallt på en. Tror det var så Matte sa. Och man får PMS och blir så sur. Skäller och domderar, med stort och smått. Extra lättstött.

Det är inte lätt att vara hund... alla gånger.

Löpa

Det räcker inte med att jag fyllt ett år i dagarna...

nu har jag börjat löpa för andra gången i mitt unga liv. Bara så där. Utan mankemanger. Löpa. Matte avslöjade mig på grund av några droppar på golvet.

Först kollade hon min storasyrra Leia i baken. Nej. Inget. Sedan glodde hon mig i baken. Japp. Där löpte det. Fast jag var inte svullen. Än.

Men... jag skiter högaktningsfullt i det. Än så länge. Jag busar vidare.


Första löpning - första veckan oktober 2010.
Andra löpning - 29 mars 2010.

Min Matte ska mäta mig... minsann!

 Eftersom jag nu fyllt ett år så ska Matte mäta mig. Hon gillar detta med att ha lite statistik. Kolla upp saker och ting. Jag gillar det också... lägga nosen i blöt precis överallt. Se allt. Höra allt. Göra allt. Så vi är nog lika. Matte och jag.

Ska jag berätta lite om hur jag gör med min kära älskade Matte?

Jag pussar henne till hon nästan gråter... nej, så var det inte. Till hon blir sönderslipad av min tunga och drunknar i mitt spott. Ja, så säger hon. Då pussar jag lite till. För säkerhets skull. Om hon ändå innerst inne skulle tycka att det ändå var lite för lite pussar.

När hon sitter vid datorn, eller vid köksbordet... eller i sängen eller soffan för att titta på tv. Då ni. Då klättrar jag upp på Matte och lägger mig. Så nära. Så nära. Hon kan nästan inte andas säger hon. Får munnen full med hundhår. Jag säger bara - håll i mig - klia mig - mys med mig. Om jag kunde skulle jag krypa in under huden på min Matte.

Sitter hon vid datorn och på en köksstol så kliver jag upp och lägger frambenen och framkroppen i hennes knä. Bakdelen den står kvar på golvet. Den ryms ju inte. Sedan kikar jag på vad hon sysslar med. Ofta skriver hon saker. Viktiga saker. Det har jag förstått. Så jag har slutat att skriva samtidigt som hon. Det blir så konstiga ord då.

Min Matte är också bäst på att klia mig på både bröstet och magen samtidigt. Det började hon med när jag var en liten skruttig valp. Det fick hon inte sluta med. Så än håller vi på så. Underbart.

När jag insett att det inte vankas smakbitar från Matte när hon äter, och jag slutat att virra runt bordet och kika... då lägger jag mig på Mattes fötter under bordet. Då känner jag precis när hon försöker smita iväg. Hinner oftast före henne dit hon tänkt sig. Fast ibland tänker hon på annat. Då blir det att vi har gått till olika ställen. Attans!

När Matte varit borta och till sist kommer hem... då sjunger jag som sjutton. Dansar och steppar. Vickar på hela kroppen i glädje över att hon ändå kom hem till sist. Att hon tog sitt förnuft tillfånga och kom tillbaks till sina kära barn. När mina hundsyskon också steppar och sjunger så försöker jag knuffa undan dem. Det är min Matte! De säger likadant.

Men mest är hon min. Även om hon hunsar mig...

Och jag har fyllt ett år, jag!

 Den 23:e mars fyllde jag ett år. Hur det kändes? Mja, det var en vanlig dag på landet. Ungefär. Morsan Matte åkte och jobbade. Lämnade oss i sticket. Med Husse. Det var min födelsedag det.

Jodå, vi fick faktiskt ben också. Fast att Morsan Matte jobbade. Jag spöade på mina hundsyskon lite... som vanligt. Skällde på lite av varje. Som vanligt. Fick både frukost och kvällsmat. Som vanligt. Sket och pinkade. Som vanligt. Sov en liten stund när jag inte orkade längre. Som vanligt.

Och det var ju en vanlig onsdag också... min födelsedag.

Nu säger Matte att jag inte är stor mer än i kroppen... trots att jag nu fyllt ett år. Huvudet har inte alls hängt med. Själv vet jag inte. Inget alls.

Jo, jag vet att man inte får sin mat om man studsar runt och skäller. Man ska sitta och hålla truten. Sitta i givakt. Tyst som en mus. Dåååå, får man mat. Fast jag blir så glad av mat att jag vill studsa. Så jag studsar lite när Matte säger att det är min tur att springa in bakom gallret och till min skål. Sedan sitter jag tyst och fint. Och så får jag mat.

Jag vet också att man inte får smita ut i köket före Matte på morgonen. Då blir hon morrig. Man ska sitta och vänta inne i sovrummet, till man får lov att lubba till köket och vänta på mat. Allt för att jag är så kissnödig på morgonen så det ibland blir kiss på golvet. Det hatar Matte. Speciellt om hon kliver i det. Jädrar vad hon morrar då!

Ska vi leka tittut?

 Jag ser dig, Matte!

Nu ser du mig inte, Matte!

Den nya sortens eftersökshund!

 ADHD-valpen Laika försöker uppgradera sig från jakthund till eftersökshund.

Med hjälp av en lysande ficklampa.

Det blev tyst i huset. Då borde man veta att det är stora hyss på gång. Av Laika. Men inte alltid är man som Matte och Husse uppkopplad. Tänker att "äntligen sover hon en stund". Men ack vad man bedrar sig. Det är så gott som hundraprocentigt att det är hyss på gång.

Denna gång har hon hittat en ficklampa. I en verktygsväska Husse glömt på golvet. Att hon inte tog något annat ur väskan fattar jag inte... utan direkt på ficklampan. Nu var det en mindre ficklampa, inte en stor hon hittade.

I alla fall så har hon byggt om ficklampan lite. Bort med larvigt bärsnöre, bort med larvigt vattentätt skydd över på-knappen... mja, sedan tror hon att den är omstylad så det räcker.

Stolt kommer hon knatande med den lysande ficklampan i munnen.
- Kolla Matte och Husse, jag är eftersökshund. Har till och med ficklampan med mig! 

Hon fick inte behålla ficklampan och eftersökshund ska hon inte uppgraderas till. Det är Nickes jobb... i så fall. Laika ska jaga. Inte göra eftersök.

 På bilderna har vi försökt att Laika ska visa hur hon gjorde med ficklampan. Lyckas väl inte riktigt så bra som när hon första gången kom med ficklampan i munnen och lyste sig fram. Såg minst sagt ut som en rymdhund... eller marshund, som hon ju är... då hon är född i mars.

Inte heller är det lätt att fotografera en jycke som går i hundraåttio till hon slocknar av trötthet. Även om kameran fotar i ett som en paparazzikamera så blir det mest sudd.

Om Laikor - 6

Viktigt vetande:

En ursprunglig hund med hårt temperament i jaktsituationer.

Kan användas till jakt på allt från ekorre till björn.

Jobbar självständigt men är känd för att vilja hålla bra kontakt med föraren, om denne vunnit hundens förtroende.

Enmanshund. Jagar bäst med sin förare.

Är noga med ordningen i flocken. Hundar utanför flocken ser laikan oftast som konkurrenter.

Vaktar när det behövs men är nästan alltid ointresserad av främmande människor.

Ordet laika betyder skälla och kommer från det ryska ordet "lajatj".

Hård i jakten men mjuk i hemmet. En rätt uppfostrad laika är, i motsats till sitt rykte, en enkel hund på hemmaplan och i familjen.

Om Laikor - 5

Laikan är missförstådd.

Och det är inte hundarnas fel.

Det är köpare som haft för bråttom och inte tagit reda på hur hundarna fungerar. Det är heller inte bra att ösa fram ett stort antal valpar.

Våga ta hjälp... av andra med laikor, laika-klubben, jakthundstränare... som vet en hel del om just laikan.

Laikan kan vara en fantastisk jakthund - det gäller bara att lära sig hur den fungerar.

Om Laikor - 4

Laikan ställer stora krav på dig som förare.

Du måste ha tålamod...

dels när det gäller att vänta tills hunden är tillräckligt mentalt mogen...

och dels under den praktiska injagningen.

Om du stressar fram hunden för att få den praktiskt injagad så snabbt som möjligt, få fram en jaktmaskin, så är risken att du får en hund som går helt ur hand. Alla hundar med stor jaktlust behöver guidning, vägledning, in i livet som fungerande jakthund.

Laikan är en enmanshund, en ensamvarg, en hund med stor dådkraft och ofta en lika stor förkärlek för rovvilt. Allt det kräver egenskaper som du inte hittar i så många andra raser, i alla fall inte lika tydligt.

Om Laikor - 3

Laikors viltskärpa.

Laikan föds med viltskärpa och bytesmedvetenhet. Det är egenskaper som krävs av en hund som ska kunna jaga både björn och vildsvin.

Ditt jobb är att styra hunden åt rätt håll. Att ge den rätta förutsättningarna.

Ett vanligt misstag är att man i fel sammanhang släpper flera hundar samtidigt. Det förstärker flockbeteendet. För det är inte skärpa som får en laika att gå in hårt mot viltet, skälet hittar du i flera typer av beteenden som har att göra med hundflockens överlevnad.

En annan anledning att inte släppa en laika tillsammans med andra hundar vid jakt... En laika klarar allt vilt som finns här i landet, alldeles själv.

Laikorna är mer ursprungliga än många andra jagande raser. Hundtypens uppgift har i tuser år och mer handlat om självständigt arbete. I hemländerna ses de som experter på rovvilt i alla storlekar och det för med sig egenskaper som inte automatiskt passar i viltrika marker i södra Sverige. Där finns mycket vilt som man inte vill att laikan ska jaga.

Om Laikor - 2

Intresset för laikor växte lika snabbt som vildsvinen spred sig. Det gick för fort. Allt för många laikor har helt enkelt hamnat i händerna på jägare som kan för lite om hur hundarna fungerar. Laikaraserna blev också extra populära på grund av att ett litet antal kända och erkända jägare valde dem för vildsvinsjakt.

Ett problem är att väldigt många av dagens laikaförare tidigare haft raser med helt andra jaktsätt och framför allt en helt annan mentalitet. Du kan inte köpa en laikavalp och tro att du har en tysk terrier, en basset, en vorsteh eller en wachtel i kopplet.

De nordiska spetsarna (inräknat laikorna) föds med en stor jaktlust och tydliga jaktegenskaper. Redan som liten valp kan den visa vad som komma skall... just på grund av det tydliga jaktliga arvet. Men... jaktliga beteenden är inte detsamma som stenhård och orubblig mentalitet. Det är ett missförstånd. I praktiken är det tvärtom.

Laikan är enormt förarvek och mycket lättfostrad. En laika som är klokt avlad blir vad du gör den till.

Ett exempel:
Hunden har ställt ett skadat vilt. Du ska avfånga. Om du då kastar dig in mellan hund och djur och använder kniven, vad lär sig hunden då?

Laikan ser, hör och lär av sin förare. Och den lär sig snabbt. Jobbet handlar om att döda viltet med händerna, med kroppen, det har ju du visat med allra största tydlighet.

Istället bör man koppla laikan som binds en bit bort. Sedan använder man vapnet. Undvik kniven så långt det går, skjut istället. Genom detta undviker man att trycka fram ännu större bytesmedvetenhet hos hunden.

Om Laikor - 1

Jag hittade en mycket bra artikel i tidningen Jaktmarker och Fiskevatten. Handlade om Laikor. Skrivet av Peter Ekeström. Hittar inte artikeln på nätet. Här tar jag främst upp öst-sibirisk laika, som ju finns i min Laika.

Laikor har närmare till vargen än andra raser. De har kvar mycket av urhunden i sina beteenden, vilket bland annat märks i ovana och för hunden nya situationer då hunden kan bli mycket försiktig och avvaktande. Detta är direkt kopplat till arvet från den karga, hårda och ofta farliga miljö förfäder till dagens laikor levde i.

Öst-sibirisk laika är till växten den största av de tre laikorna.
Öst-sibirisk - störst
väst-sibirisk - näst störst
rysk-europeisk - minst

Öst-laikan mognar i allmänhet lite tidigare än sina kusiner, det finns en rad exempel på hundar som blivit jaktchampion före tre års ålder. Från början togs rasen framför allt fram till yrkesjägare, som renodlad rovviltshund.

Ursrpungliga hundar...

som bland annat laika och jämte... har en hel del drag av dessa varg-hund-hybrider.

Och jag är helt emot att ta fram varg-hund-hybrider!

Här kan man dock ta till sig lite av hur man leder och handskas med mer ursprungliga hundar.



Kolla in valpen här... precis som min Laika, till och med detta att springa och dricka sedan man busat och fått en tillrättavisning.

Laika betyder...

skällare.

Lai = skälla.

Och skälla är jag bra på. För jädra bra. Eller var det på tok för bra? Minns inte riktigt vad Matte sa. Men det kan ha varit något sådant... ja. Att jag skäller för mycket. Hemma alltså.

Matte och Husse säger...

att om de hade vetat vad Laika betyder...

så hade jag hetat något annat. Dock inte Molly som de hade som andra alternativ. Jag är ingen Molly. Mollyhundar har inte ADHD och hela alfabetet, som jag.

Matte börjar fundera på om jag kommer att ha slut på skället när jag väl kommer till älgjakten. Detta eftersom jag snackar frenetiskt på alla de sätt hemma. Mumlar, muttrar, skäller och hummar.

Är jag tyst är det något bus på gång. Eller så har jag snott något av Matte och Husse och bär det i munnen.

Men visst är jag söt ändå?!

Jag fyller tio månader idag!

Hej och hå... jag växer och står i.


Idag, 23 januari 2011, fyller jag tio månader. Stor tjej har jag blivit... kroppsligen. Huvvet hänger inte med, säger morsan... nej, Matte.

Dagsformen på tiomånadersdagen:
Vikt: 24,4
Mankhöjd: 60 cm

Snart är jag ikapp storebrorsan Nicke. Fattas bara fem cm på manken... och ganska många kilon... han väger ju som en elefant. 40 kg. Fast han är bra att brottas och fajtas med. Storasyrran Leia väger som en liten pippi... hennes 17 - 18 kg gör att man inte kan brottas speciellt mycket med henne. Hon väger ju inget och åker som en vante. Och så fnyser hon åt mig och drar iväg någon annanstans.

Inte fattar mina hundsyskon att universum kretsar kring mig heller. Fattar inget. Men jag är ju medelpunkten. Det vet vi ju alla. Eller i alla fall jag, vet det. Brukar tala om var skåpet ska stå, med mina kraftiga röstresurser. Men det bryr de sig inte om. Tror att de är döva!

Matte funderar om jag ska växa något mer. Bara jag vet svaret och jag säger inget.